|
Den som i dag besöker
hembygdsgården uppfattar dess dubbla orientering: utåt mot
havet, inåt mot de jordbundna näringarna. Havets närvaro
kanske inte förnims så utpräglat i själva gården
och dess byggnader och anläggningar. De ger mera en inblick i den
jordbrukande befolkningsdelens mödosamma vardag i gångna
tider, möjligen beroende på att den delen är speciellt
traditionsbevarande, men säkert också därför att
jordbruk och havsnäringar i gångna tider var så intimt
förknippade med varandra. Bonden var samtidigt fiskare, skeppsredare
och skeppsbyggare. Men havet behöver ingen talesman. Det presenterar
sig självt i sin mäktiga närvaro. Går du ned mot
hamnen och uppför Kilberget breder Bottenhavet ut sig för
dina ögon i storm och stiltje, i sol och gråväder. Du
kan också i andanom föreställa dig Kilen i gångna
tider, i ett panorama innehållande alla elementen i det liv som
knutit och knyter bygden till havet, och som är temat för
denna bok. Vi kan börja längst inne i viken. Här låg
i seklets början den av Oskari Erkkilä från "Hångjärv"
grundade ångsågen. Den gav ett hundratal personer arbete
under högsäsong, skogshuggare och barkare medräknade.
Virket flottades till sågen och drogs upp på band. Du kan föreställa dig pråmar bogserande det sågade virket ut till skutor och lastbåtar, som med hungriga bukar låg väntande vid Kyrkoskäret för vidarebefordran av lasten till Sverige, Tyskland, England, Holland, Frankrike eller vart det nu bar hän. Även sedan sågen i seklets början flyttade till Skaftung behöll Kilen sin position som lastagehamn. Om vintrarna kom hästfororna i långa rader med pappersved, gruvprops och sågstock, som lastades av och mättes upp i stranden i väntan på vår, öppet vatten och köpare. FRÅN Kilhamnen har även mången sidebyskuta under bondeseglationens tid seglat ut med last av ved, näver, saltfisk, tjära, sältran med destination företrädesvis Stockholm. För att återvända med säd, salt, tyger, järnvaror etc. Sidebybönderna var på samma gång både båtbyggare, skeppsredare och handelsmän, bedrev ett slags lanthandel. Varor exporterades och importerades också på främmande kölar. Ännu in på detta sekel besöktes Kilen av långseglare som tog last av sparrar, läkter, spak och props för export till hamnarna kring Östersjön och Nordsjön. Ännu kan man hitta rester av segelfartygens barlast, walesisk flintsten, som enligt hamnordningen vackert radades upp på stranden. Mellan fraktfartygen anlöptes hamnen av passagerarfartyg i kusttrafik mellan Vasa och Björneborg och längre söderut (ibland ända till Stockholm och S:t Petersburg). De stack sig på ned- och uppfarten in till Kristinestad och Kilen (om signal hissats), lade till vid ångbåtsbryggan och lät sig med sina passagerare av förmodligen vasa- och kristinestadsherrskap beskådas av allmänheten. Men här kunde också Vera Karström som vi sett en sommarkväll år 1911 vinka avsked till sin syster Ester, som ombord på passagerarfartyget Norden anträdde första etappen av sin långa resa till det stora landet i väster. 
HÄR kunde också hamnfogden och bryggtillsyningsmannen Axel Lassfolk ses gå ombord på både frakt- och passagerarfartyg för att upplysa befälhavarna om vad hamnordningen förutsatte att de skulle göra och framförallt inte göra. Inte försvåra fri fart i farleden, inte kasta barlasten i sjön, utan vackert rada den på stranden, ge uppgifter om dräktighet och last, betala taxor etc. Säljaren åter ägde se till att vattensura stockar (s k "fyllhondar") bärgades och inte lämnades liggande i vattnet till fara för sjöfarten.
Text: Erik Appel |
|
|
DÄR
den ligger inbäddad i grönska i det inre av Kilviken i ett
landskap som naturens nyckfullhet förvandlat från kärv
bottenhavskust till något som påminner om insjönatur
och med havet glittrande mellan trädens grenar har Kilens hembygdsgård
blivit något av ett Kilen rediviva. Ett gammalt centrum för
bygdens liv har återuppstått, ehuru i ny form.
DET
var de träbyggda segelfartygens tid, österbottningarna var
goda träkarlar och hade dessutom god tillgång till virke.
Inte minst ålänningarna, alltid på alerten när
det gällde sjöfart och handel, uppskattade den österbottniska
skeppsbyggnadskonsten och de kravellbyggda segelfartygen och lade många
beställningar i de österbottniska varven. Överraskande
många just i Sideby. Här i Kilen sträcktes kölar
på två varv, ett inre för mindre fartyg som skutor
och galeaser, och ett yttre för större fartyg som tremastade
skonare, skonertar och barkskepp. Det inre låg ungefär vid
nuvarande salteriet, det yttre vid Utterberget. Timmermän från
Sideby, Skaftung och Sastmola timrade fartyg på 20-40 meter i
längd, 8-9 meter i bredd och 4-5 meter i höjd. Kölar
sträcktes, spanter spändes, bräder och plankor böjdes,
riggar restes och varvstuga byggdes för de timmermän som kom
långväga från (den står kvar än i dag: Jenny
Virtanens stuga ytterst ner mot hamnen, invid vägen). Det var ett
liv och ett kiv och pengarna rullade. Aldrig tillförne ej heller
senare svävade väl sådan "doft" av guld över Kilen.
Och till syvende och sist kan vi också föreställa oss
nestorn bland sidebyfiskarna "Blad-Janne" Rosendal komma vandrande
från Långviken, försvinna in i sitt båthus och
komma ut kånkande på sina skötar, sätta segel
och försvinna bakom udden ut mot Rakarin eller Storbådan
för att bärga sin skörd ur fiskarens "åker", natt
efter natt. Ett sådant centrum i bygdens liv var Kilen. 
